Fråga dig själv, och verkligen fråga och reflektera över:
''Varför vill jag skaffa ett biologiskt barn?''
I dagstidningen Metro kan vi i artikeln ''Hundratals svenska barn i kö för ett nytt hem'' (26 oktober 2014, http://www.metro.se/nyheter/hundratals-svenska-barn-i-ko-for-ett-nytt-hem/EVHnjz!9h8zQEH0IRLWc/) läsa om paret Plesner som för några år sedan längtade efter ett litet barn att kalla deras eget, men på grund av biologiska skäl lyckades dem inte. Istället tog dem emot ett fosterbarn.
''Jag tycker att det är vi som är vardagsföräldrar, jag ser det inte som någonting annat, säger Jens som aldrig tänkt på beslutet som en samhällsinsats''
Att (förvisso av personliga skäl) rädda ett liv som annars skulle tvingats växa upp på tillfälligt jourhem är en samhällsinsats. Barnet får tillgång till psykisk och fysiskt välmående som hen inte hade förut och fler möjligheter att få uttrycka sig själv än om barnet i fråga lever under förtryck eller i ensamhet. Att hjälpa en framtidens henniska har givetvis samhällspåverkan, varenda individ utvecklar det gemensamma kollektivet- vår verklighet, tillsammans.
Det är en stor insats- som behöver bli större. Vidare står det att det enligt Metros kartläggning sammanlagt bor hela 210 barn på jourhem i Sveriges tre största städer- i väntan på en ny familj.
Detta är barn som kommer att känna sig missanpassade i samhället utan en förälder, samhörighet, närhet eller kärlek.
Barn som enkelt kan hjälpas.
I vissa länder är förhållandena så dåliga att hem- och föräldralösa barn dör utan någon förmyndare som kan ta hand- eller bry sig om dem. Kanske sitter nästa Einstein och svälter just nu, eller också så säljer morgondagens Ella Fitzgerald sin kropp för en ynka måltids skull. Tänk på alla dessa talanger, alla dessa drömmar och ambitioner som kastas bort när du väljer att ersätta en annan henniskas liv med någon som har samma ögonfärg som du. Att föda ett barn när tusen andra redan är i behov av att födas in i en välfungerande familj- din familj, är inget annat än själviskt.
Kommer du på en enda anledning som INTE berör eller kretsar kring dina egna själviska behov eller önskemål om varför du ska föda ett barn- då ändrar jag ståndpunkt, men inte tills dess.
Min mosters man är bedrövad över att min moster inte vill skaffa ett biologiskt barn, och hans enda argument lyder;
''Men älskling, tanken på hur vårt gemensamma barn skulle se ut kommer alltid att hemsöka mig''
Om det är utseendet som oroar dig har du redan erkänt dig ett omedvetet offer för de ytliga värden som råder i dagens multimassiva mediesamhälle- och allt för att unna dig några års beundrande över att det barn du håller i armarna har likadana fingrar som du.
Du är alltså då inte tillräckligt mogen för att bli en förälder.
Om det är barnens tillskrivna egenskaper som kommer att skilja sig från dina som oroar dig kan jag säga att genetiskt arvsanlag inte står en chans gentemot miljön/omgivningens påverkan på en individ.
Skylla kan jag däremot endast delvis göra på dig som väljer att skaffa barn. Den andra halvan ligger i hur samma cirkulära repetitiva levnadsstruktur planteras och återigen inplanteras i våra redan deformerade hjärnor från dag ett.
Gå i skola > Skaffa jobb > Bilda familj.
Följer du inte strukturen är du lika missanpassad som fosterbarnen- du tillhör inte familjen ''riktlinje''. Pröva att plockar ut ett av de tre grundläggande punkterna som gör oss till ''civila och moderna människor'' så kommer du nog inse att mer än en gång kommer att få behöva förklara och försvara dina livsval.
Men det är en annan femma det.
Jag har ett par adopterade vänner och när jag frågat om deras relation till sina föräldrarna har de alla höjt ögonbrynet och frågat: ''Något speciellt du tänkte på?''.
Det är inte märkligare att leva med adoptivföräldrar än med biologiska föräldrar. En person behöver inte vara av samma kött och blod för att du ska kunna älska henom. Du älskar ju din partner. Du älskar ju dina vänner. Du älskar ditt ju husdjur.
Vad får dig då att tvivla på att du inte kommer att älska ditt barn lika mycket?
Vi lever alla i tron om att familjen måste vara anknuten till dig via blodsband. Detta är fel- vi måste bara inse det.
För två, tre veckor sedan flyttade fyra inne boenden hem till oss- en mamma, en mormor och två barn i åldrarna sju och elva. Deras liv hade varit besvärligt i Tjeckien så pappa erbjöd dem att flytta hem till oss här i Sverige- helt gratis och utan villkor.
Mina föräldrar är skilda och min pappa är inte den som har det bäst ekonomiskt ställt om en säger så. Det var då jag började förstå varför han inte tillhör den övre medelklassen- som mamma. Han är för snäll.
‘’Du prioriterar alla förutom din familj, pappa.’’, sa jag till honom i ren missmod.
‘’Jag prioriterar de som behöver prioriteras’’, svarade han.
Det var då jag kom till insikten att dessa henniskor nu var min familj. De skulle förbli det. Jag är inte prioriterad i detta, och det är okej. Min vilja är inte- och ska inte, vara prioriterad när det står mellan någon annans liv och mina själviska önskemål.
Det borde inte ses som ‘’för snäll’’. Det borde inte klassas som ‘’samhällsinsats’’- när en räddar och hjälper liv. Det borde vara naturligt. Låt oss göra det naturligt.
Fråga dig själv en gång till: Varför ska jag skaffa ett biologiskt barn?
Ännu inte övertygad? Har du den där frågeställningen som kliar i huvudet som jag märkligt nog nästan alltid får höra när jag diskuterar detta ämne?
‘’Men mänskligheten kommer ju att dö ut ifall vi inte fortplantar oss!’’
Du kan vara lugn- snart når vi vår milstolpe på 10 miljarder människor på jorden- därefter går det neråt. Min moders bärkraft klarar inte av fler- och då talar jag inte om den själviska kvinnan som födde mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar